• MiR

Intervju med Sofi Svensson

Uppdaterad: maj 18

MiR intervju med försommaren 2021 artist in residence.


Porträtt och work in progress

på Mothers in Residence, Maj 2021


Namn:

Sofi Svensson

webb:

sofisvensson.se

Instagram:

sofitesvensson

Beskriv din konstutövning och din familjedynamik:

Jag arbetar med keramik och bygger figurativa och abstrakta skulpturer. I mitt skapande vill jag närma mig olika funderingar av faktiska, personliga händelser men också fantasier kring historier och tillstånd. Jag gör även olika serier av djur.

Min familj består av sambo och vår 8 månaders bebis.

Vad är din plan av utförande genom detta residens:

”Jag ska bygga större.” Det är en formulering som jag upprepar för mig själv. Mina verk är oftast ganska små, eller består av flera mindre objekt. Det är en jättebra start för mig att få komma till denna stora tomma ateljén. Att kunna breda ut mig, få göra min grej, att arbetet får ta plats, både fysiskt och emotionellt för mig.

Berätta lite mer om hur du utvecklade din praktik/teknik?

När jag testade lera på gymnasiet kände jag att det var ett material som jag kunde vara fri med, utan samma förväntningar från mig själv som med t.ex. teckning eller målning. Sen har det fortsatt och jag har inte känt någon anledning att byta. Det som jag tycker mest om med lera är att det går att göra om, ändra sig, lägga till eller ta ifrån. Jag har väldigt svårt att vara exakt och konstant, tex klarar jag inte av att snickra och mäta på millimetrar. Med leran kan du vara petig och super-noggrann, ibland krävs det till och med. Men du kan också vara väldigt direkt.

Sen finns det tusen dåliga saker med keramik, att det spricker, skevar, krymper osv men konstigt nog finns det ett tålamod inför det som jag inte riktigt vet var de kommer ifrån

Du är baserad i:

Göteborg

Har du bott eller studerat någon annanstans:

Jag har gått på förberedande keramikutbildningar i Grebbestad och på Capellagården, Öland. Min kandidat och master läste jag på HDK-Valand i Göteborg. En termin läste jag på Rhode Island School of Design,USA. Hösten 2017 var jag på residence i 4 månader i Shigaraki, Japan.


Spara det viktiga (lukten av tid som står still) 2020


Har din plats påverkat dig, din konstutövning, ditt perspektiv och ditt nätverk:

I och med att min utbildning var här i Göteborg, och att jag ville stanna kvar i stan efter examen så finns det ganska många bekantskaper runt om. Jag önskar att jag hade tid att träffa fler av dem, hälsa på i deras ateljén och bara prata om vad en gör. 2019 blev jag medlem i FLICK, ett feministiskt konstnärskollektiv som de jag delar verkstad med startade 2015. Att få komma in i den gemenskapen och dels ta del av det som de byggt upp och dels få arbeta tillsammans ger mig ett sammanhang och en värdefull plats.

Vad är din berättelse om att bli mamma och har din inställning och metoder förändrats sedan du blev förälder:

Det var såklart en stor omställning att få barn men jag kände mig väldigt redo och har tyckt om att vara hemma med min bebis. Att ha en bebis var mycket roligare än jag trodde, roligt som att en bebis inte bara är fantastisk, mysig och söt, utan också kul att umgås med. Nu när jag börjat jobba igen känner jag att jag inte riktigt vet vad jag har att vänta, kommer jag kunna jobba mer effektivt och hur löser vi som familj det?

Jag behöver ofta tydlighet, tydliga arbetstider och uppdelning men samtidigt kräver konstnärsjobbet ganska mycket flexibilitet. Så någon metod har jag inte ännu men känner en spänning och inser hur mycket jag saknar att jobba.

Något jag funderar mycket på och som går hand i hand med föräldraskapet är självförtroende och självkänsla. Känslolivet tycker jag är en stor tillgång i mitt konstnärsskap, att känna något när jag umgås med konst är bland de bästa av känslor. Samtidigt är det en pina och en sabotör.

Som förälder kan jag känna en stor rädsla av att göra fel, att vara otillräcklig för mitt barn samtidigt som jag vill ge mitt barn allt och att hon ska få ett självförtroende av stål. Detta önskar väl de flesta föräldrar för sina barn och om jag ska följa det klassiska talesättet ”barn gör inte som du säger, utan som du gör” så måste jag börja med mig själv. Jag måste visa min dotter att jag tycker att jag är viktig, att det jag gör är viktigt och att min tid är viktig.




Titta ut (och se omgivning) 2020


En väldigt komplex grej med att arbeta med konst är att du gör det för att du har behov och lust att förverkliga det du tänker och känner. Krocken blir då ofta (för mig) att någon annan ska bedöma dig, en jury ska bedöma om du får ett stipendium, ett galleri ska bedöma om du får ställa ut, en kund ska vilja köpa ditt objekt.

Såklart går det upp och ned för alla men när det mest går nedåt och du är i en svacka, då är det svårt att ha det där självförtroendet.

I den stunden får det inte blir nattsvart. Jag vill inte som förälder att mitt barn ska höra mig säga att mitt arbete är dåligt, och att jag som person inte duger.

Hur är din uppfattning av representationen med kvinnliga konstnärer som kombinerar sitt moderskap inom konstvärlden:

Att värdesätta sitt yrke och tiden man vill lägga på det medför nog liknande känslor inom ditt föräldraskap oavsett vilket yrke du har. Du som förälder och mamma vill ge ditt barn allt men även dig själv utrymme och att det kan bli en konflikt i dig själv.

Jag vet konstnärer som också är mammor men inte alls hur det är för dem att vara det.

Det vill jag veta (är) hur deras vardagliga liv går ihop med att skapa konst där ramarna kan vara så flexibla. Har du ett jobb med tydliga tider, semester, struktur kan du planera på ett sätt, är du din egen där projekt/jobb kommer och går tänker jag mig att det lätt kan bli att jobbtid blir familjetid.

Typ ”kan du vabba för du har ändå ingen som väntar på dig på jobbet”.

Mitt svar är alltså: Den representationen jag tycker finns är som en fasad men jag vet inte vad som finns där bakom fasaden.

Har du något ögonblick inom mamma/konstnär dualiteten som du vill dela med dig av:

När min bebis var tre veckor gammal hade jag min första separatutställning, tack och lov var den här i Göteborg. När jag tänker på det nu ryser jag lite, det är inget jag rekommenderar men samtidigt något som jag är väldigt stolt över.

Jag hade vetat om utställningen redan innan jag visste att jag skulle ha barn och ville hoppa av den flera gånger under graviditeten men blev peppad att fullfölja det. Bebis föddes och fick följa med och bygga utställningen.

Det var verkligen inte lätt, bebis ville amma, bli buren, jag svettades samtidigt som en massa beslut skulle tas men jag fick ovärderlig hjälp och det blev bra. Nu är jag mer stolt över arbetet med byggandet av utställningen än själva verken.


”Det är ingen som bor här längre” utställning 2020 på Lerverk


Hur har din bakgrund/uppväxt påverkat dig inom ditt val av yrke/utförande som förälder:

När jag var liten höll människor runt mig på med saker, de var inte konstnärer men gjorde/skapade mycket, min mamma sydde, tovade, stickade, gjorde papper, målade om hemma etc. Det fanns alltså ett intresse och att hålla på (med hantverk) var ”normalt”. Jag såg också vuxna som var ganska trötta på sina arbeten och det tunga i att lägga så många arbetstimmar på något tråkigt.

Inte för att jag måste ha det kul för jämnan men jag har en bild av hur jag inte vill ha det livet, så långt det går, och försöker göra val för att kunna göra det som jag vill.

Det kanske är negativt och en aning tonårs-naivt att sträva bort från något som den tidigare generationen gjort men jag tycker att jag blivit stöttad och uppmanad till att göra det som är viktigt för mig.

Vad vill du ta med till bordet inom din konstgemenskap / Saknar du några diskussioner, teman etc:

Generellt kom det fram en massa saker efter att jag fått barn som chockade mig, mycket om kroppen. Det har i och för sig inte med konst att göra men jag önskar att det överallt pratades om den födande kroppen, om föräldraskap och att pratet normaliserades.

Typ som att mens, nu är mycket lättare att prata om än för några år sedan. Även om föräldraskapet inte har någon roll i de verk en konstnär gör så skulle jag vilja höra och prata mer om själva konstnärskapet i kombination med att vara en förälder.

T.ex. hitta inspiration och tillvägagångssätt i hur andra gjort. Hur har de gjort när kanske helt plötsligt kommit en massa öppningar om utställningar samtidigt och det blir super-intensivt en period? Kan den enes jobb få lika mycket utrymme fastän det kanske inte genererar några pengar? Har nån åkt på residence långt bort? Hur löste de det då med att vara ifrån familjen länge eller fick alla följa med? När jag var på residenset i Shigaraki hade de familjerum där konstnärer tagit med sig familjen, det kändes fint och inbjudande.

Var är din ateljé/studio annars, har du ett privat utrymme för att reflektera och utveckla och genomföra idéer?

Min ateljé ligger i Kungsstens industriområde. Vi delar på arbetsytor och ugnar så det är ofta andra runt omkring. Det känns väldigt bra, det går att diskutera om man vill, men det är lika okej att inte prata om det man gör.

Jag funderar på hur det skulle vara ha min egna ateljé och om jag hade den hemma. Det känns som en ganska idyllisk bild av att ha ett litet hus på tomten med en keramikverkstad som man kan strosa över till lite titt som tätt. Just nu är det väldigt bra att min ateljé är en plats som jag får ta mig till, jag försöker ha fasta tider, att det blir en markör, nu går jag till jobbet.

Har du någon som inspirerar din konstutövning eller reflekterar idéer med?

Jag tycker om att prata med vänner som är konstnärer om att vara just konstnär. Hur man gör med olika saker och känner inför det man gör, när man tvivlar och hur man tacklar andra som inte förstår vad eller varför man gör (det man gör eller på det sätt man gör). Ibland kan det vara väldigt stärkande att grotta ned sig i någon slags ”ingen förstår mig”-känsla tillsammans. Det är också skönt att bara prata om saker utan att behöva förklara detaljer för en ”oinvigd”, t.ex. det klassiska var kommer pengarna ifrån.

Kan du se dig själv som en mentor för en annan konstnär:

Både ja och nej, det är roligt att prata med andra om vad de gör men jag känner inte att jag har så mycket råd att ge ut, eller att jag sitter på någon visdom. Så kanske mer bollplank än mentor.

Vad gör dig mest förväntansfull för din framtid:

(Insikten av) allt som går att göra, (när och) att det helt plötsligt händer något som ger en massa energi att fortsätta hålla på (med konsten).

I MiRs residensateljé på KKV GBG, Maj 2021

25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Vi presenterar höstens residens

Mothers in residence för höstens första residens i Augusti/September är arkitekten Tove Nankler. Oktober/November perioden kommer måleri/textilkonstnären Lina Loca Gråskär (fd. Gustafsson) och textilk