• MiR

Ulla-Britt Henrikssons kulturstipendium 2021

Styrelsen på Mothers in Residence delade upp sig att läsa dessa ansökningar som kom in, men vid samtal med Rasmus var det självklart att Mamma X skulle ha det.

Mamma X är osynlig, får inte ha ett namn, får inte synas på bild, får inte ha en röst eller visas för sin talang eller ens äga sin egen berättelse som individ - för sin och sin sons säkerhet.

Bild från Rasmus Persson


Det verkar som att det ligger en konst i att kunna nämna dom jämställdhetsfrågor och faror kvinnor lever med eftersom det är så osynligt, och inte särskilt intressant för det finns dom som inte ens tror på det. Att jämställdhetsfrågan är överdriven, att kvinnor överdriver och ljuger.

Som våld allt för nära, hotet om våld som att inte kunna gå hem på kvällen utan att vara rädd.

Att inte kunna komma hem utan att vara rädd, eller att inte ens kunna lämna sitt hem - kvinnor utan röst som bär en viktig berättelse. Inte alla talar om det, det är för svårt att prata om, det är tungt att tänka på, för vilken lösning finns det? Politiskt och lagligt sett verkar det tungrott att göra något åt det.

Kvinnor kan gå under hemlig identitet, men detta efter alldeles för mycket smärta - att få hjälp via svenska rättsväsendet är svårt.. att ens få rätt till besöksförbud tar tid och blir inte ens godkänt i många fall, och det kräver enorm ansträngning att ens kunna gör en anmälan.

Sen då? Då är man kanske i säkerhet, men måste såklart hålla sig fortsatt osynlig.

Dessa kvinno och barnfrågor lyfts i år när mammor får komma till tals i ett privat utrymme via utlysningen av Ulla-Britt Henrikssons kulturstipendium, som Rasmus Persson på eget initiativ varje år gör till minne av sin mamma som var musiker, la det på hyllan för att landa i att vara mamma.

Så speciellt i år, när vi fått höra att våldet hemma har ökat under pandemin.

Via konst och musik får vi uttrycka oss, fast nej - inte alla får ju göra det.

Men vi är alla tacksamma för individerna som skapar något, som har nått att visa, som får oss att känna och öka en förståelse för någon annans upplevelse, ibland till och med ens egen - därför behövs uttrycken och rösterna alltid!

Som när någon tar sig tid att göra konst av sin upplevelse, vässade nycklar (Isa Andersson), foton, teckningar, poesi och texter om dessa upplevelser och även just kunna äga uttrycket av rädsla.

Rädsla som vi ofta helst gömmer - för rädsla håller hand med skam.

Vi har talat inom föreningen MiR om tema inom våra samtalsgrupper (crit.grupper), böcker eller samhällsfrågor som teman.

För vi vill ju belysa frågan om jämställdhet inom konst-utövandet, vem som får synas mest, vem som hörs och vem som egentligen blir den som stannar i Sveriges konstminne, vem som kan fortsatt arbeta tillsynes ostört hela livet.. Och hur vi kan jobba fram en plattform med enkla medel för att komma ikapp sitt konstnärskap under moderskapet.

Men diskussion om Mamma X, den osynligaste av alla kvinnor, mammor som lever i skyddad identitet är så svår.

För vem når henne, vem når hon ut till?


Från Rasmus Perssons tillkännagivande av Ullabritt Henrikssons Kulturstipendium 2021


"Anteckningar från mitt samtal med Mamma X"

Det sitter en mamma i skogen.

Ensam med en sexåring.

Som gick tills de små benen inte bar.

Och nu vet man inte

när han går igen.

Det sitter en mamma i skogen.

Placerad där.

Tre mil från närmsta affär.

Utan körkort.

Utan rötter.

Utan avlastning.

Hon var lovande atlet en gång.

Kunde gått friidrottsgymnasiet.

Valde natur.

Tecknade fantastiska bilder.

Hon var lycklig.

Så himla lycklig.

Hade träffat världens gulligaste kille.

Det fanns ingen som han.

Alla sa så.

Och det skulle bli dom.

Det sitter en mamma i skogen.

Förut satt hon i huset.

Hans hus.

Satt där jämt.

Fick inte gå därifrån.

Inte träffa sina vänner,

hans vänner,

sin mamma eller syster.

Inte nån.

Inte nånsin.

Bara han.

Gick hon till affären

följde han med bilen.

Tvättade hon när han var ute

“Förstörde hon bevisen på sin otrohet”

Det var så han skrek.

Innan han slog henne.

Ofta.

Hårt.

Chef, bra lön, uppskattad på jobbet.

En sån som alltid ställer upp.

En sån som aldrig brusar upp.

Ja.

Världens gulligaste kille.

Alla sa så.

Och dom fick en pojke.

En urgullig mjuk pojke.

Som inte ens kunde prata,

den där första gången

då han kastade ett legotåg

för att pappa skulle sluta.

Och pojken for i väggen

Och pojken ställde sig igen.

Det sitter en mamma i skogen.

Hon tog sin ängel i famnen en dag

och sprang.

När han fann dom den gången

släpade han ut henne i håret

på grusgången och försökte

strypa ihjäl henne.

Pojken såg på

Pojken slängdes in i bilen

Och så for dom

tillbaka till huset.

Hans hus.

Deras fängelse.

En gång knackade

svärmor på dörren

“Du är inte den första tjejen” viskade hon

“Tänk på dig själv och pojken”

Det sitter en mamma i skogen.

Hon tecknar ibland.

Det är enda gången

hon minns vem hon var.

Vem hon var

före honom.

Det sitter en mamma i skogen.

Hon flydde igen.

Fick skyddat boende

men samma stad.

Ny lägenhet

varje månad.

Och pojken började halta.

På röntgenplåtarna var det tydligt

hela höften och ljumsken

var avsparkad

och pojken fick en rullstol.

Pappan krävde övervakade samtal

hade myndigheten på sin sida.

Du kan förlora vårdnaden

sa dom.

Det sitter en mamma i skogen.

Med en pojke som inte sover längre.

Bajsar på sig.

Kissar på sig.

Ser spöken bakom varje hörn.

Det sitter en mamma i skogen

och det är hon.

Hon som måste tvinga in pojken i taxin.

Hon som måste lämna honom.

Lämna honom med spöket.

Det sitter en mamma i skogen.

hon är världens starkaste

men ibland undrar hon

om dom är levande

eller redan döda.

Det sitter en mamma i skogen.

Hon förtjänar en staty

en stjärna på gatan

en timmes jävla dokumentär

på SVT.

Det sitter en mamma i skogen

en hjälte

en överlevare

en vinnare.

Men vi får inte ens yttra hennes namn.

Ullabritt Henrikssons Kulturstipendium 2021 tillfaller henne.

Vi kan kalla henne Mamma X.


"Kära mammor,

Det här blir aldrig enklare. Det här blir bara svårare. Den här gången landade skörden på en bra bit över femhundra brev. Brev som jag ägnat de senaste månaderna åt att läsa, lära mig av, gråta till och stärkas av. Ni är så ofantliga. Ni är så oerhörda. Så obeskrivligt viktiga. Jag önskar att jag var en miljonär, för varenda en av er är så himla värd inte bara mitt stipendium utan så mycket mer. Ni är värda tid för återhämtning, en ateljéplats, ett kulturstöd, uppmuntran och erkännande.

Men jag vill hoppas att själva handlingen också är betydelsefull. Att nominera sig själv, eller för den delen - att bli nominerad av någon annan. Jag vill tro att det kan vara ett synliggörande i sig. För ni är konstnärer varenda en, ibland kan det vara bra att påminnas om det. Och just därför vill jag gärna uppmuntra er som nominerat någon annan att berätta det för denna. Och för er som nominerat er själva att läsa brevet igen och minnas vilken oerhörd styrka och kraft som ryms inom var och en av er.

Tack för gåvan som är era ord. De bor för alltid i mitt bröst".


/ Rasmus



https://sverigesradio.se/artikel/svalt-intresse-for-jamstalldheten-hos-unga-man


https://rasmuspersson.se/kulturstipendium/


Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50


https://www.jamstalldhetsmyndigheten.se/nyhet/coronapandemin-okar-risken-for-vald-mot-kvinnor-och-barn


https://www.riku.fi/sv/guider-och-anvisningar/besoksforbud/


25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla