RESIDENS 2021 | Mysite

Utdrag ur utvärderingen från residenskonstnärerna 2021

2021

Maj - Juni: Sofi Svensson och Pernilla Eskilsson

Augusti / September: Tove Nankler

Oktober / November: Lina Gråskär och Statira Jazayeri

Har detta residens gett någon påverkan/resultat på ditt kreativa arbete och dina förutsättningar? .

Ja absolut! Kanske inte främst, som man skulle kunna anta, med lokal utan snarare har det för mig handlat om synlighet, jag har tagit stora kliv på vägen till att bli tydlig inför mig själv och andra. Dels genom att svara på omsorgsfullt ställda frågor som i intervjun och som nu och dels genom crit-mötena som jag upplever som har varit värdefulla. Där får jag en chans att trevande formulera mig i ett tillåtande och avväpnande sammanhang.

Har du lärt dig något om din egen praktik/sätt att jobba? Vad tar du med dig för erfarenhet?

Ja. Jag har lättare att arbeta effektivt när jag har en form som det här residenset och en deadline för mitt arbete. Det är något jag kommer att ta med mig och arbeta för att komma tillbaka till.

Har nätverket Mothers in Residence varit en

fördel? -

På vilket sätt isåfall?

Jag har fått kontakt med nya människor i

ungefär samma situation som jag själv

och det är oerhört givande.

Vad tar du med dig efter detta residens?

Jag har större respekt för min process,

att låta den ta både tid och utrymme i

anspråk och känner mig stoltare

för det arbete jag gör.

Hur hade du förberett mig/projektet inför residenset?

Jag hade samlat ihop skisser som jag gjort under året innan residenset och formulerat en lös plan av vad jag ville få gjort under dessa veckor. Min ingång i projektet var mest att börja arbeta efter föräldraledighet och sätta mig själv i centrum istället för familjen.

Upptäckte du något nytt med ditt sätt att arbeta eller kommunicera under ditt residens?

Mitt behov av att vara själv och få jobba still ifred, jag trodde inte jag hade det behovet”.

Har du lärt dig något om din egen praktik/sätt att jobba? Vad tar du med dig för erfarenhet?

Att arbeta på en yta ej anpassad för keramik och hur lätt den ändå kan vara. Också att försöka vara friare i uppstarten av ett arbete, att ”bara bygga på och se vad det bl

Har nätverket Mothers in Residence varit en fördel? - På vilket sätt isåfall?

Absolut en fördel, att lära känna nya bekantskaper i en grupp som sammanför oss med en ganska lös ram, moderskapet. Att få kontakt med konstnärer jag annars kanske inte hade stött på och bara få prata med varandra och dela erfarenheter.

Deltog du i crititque mötena? Var dom hjälpsamma/relevanta?

Ja, det är toppen! De gånger jag inte kunnat vara med känns supertråkiga och jag försöker prioritera dem. Att de är regelbundet en gång i månaden känns bra och lagom ofta. Som tidigare nämnt känns det värdefullt att ha ett sammanhang, om än på avstånd där det går att lyfta saker, söka råd, testa idéer eller bara få prata.

Var potten enhet tilldelat, och verkstäderna du gick med i på KKV till nytta?

Jag jobbade som sagt mest i MiR-ateljén och hann inte bränna så mycket innan residence-perioden var slut. Men jag blev glatt överraskad att det fanns en pott och önskar att jag utnyttjat avdelningen mer. Just där jag var i arbetet i somras så fanns inte behovet av keramikavdelningen så mycket.

Hur påverkade moderskapet

ditt residens -

upplevde du stöd hemifrån?

Både och, hade definitivt

kunnat haft mer

stöd vilket hade underlättat

enormt.

Samtidigt hände saker som

ingen av oss

kunde påverka och då

prioriteras projekt

som ger inkomst.

Mer än det jag redan fått.

Har du lärt dig något om din egen praktik / sätt att jobba? Vad tar du med dig för erfarenhet?

Att alltid prioritera mig själv och mina behov först.

Har detta residens gett någon påverkan/resultat på ditt kreativa arbete och dina förutsättningar?

Det har det absolut. Det har varit väldigt tacksamt att ha en fysisk arbetsplats att gå

till som är utanför hemmet. Särskilt i ett sammanhang som KKV

där man kan lära känna andra konstnärer och har tillgång till verkstäder.

Det är ett väldigt fint och bjussigt sammanhang att befinna sig i, stämningen känns lite

som att vara tillbaka på skolan men nu är det kollegor du träffar som är i alla åldrar.

Och just det att det finns medlemmar i alla åldrar med olika hantverksinriktningar gör det till en kul och dynamisk arbetsplats.

Hur hade du förberett dig/projektet inför residenset?

Lösa tankar. Funderat kring olika inriktningar på sånt jag vill göra.

Hur påverkade moderskapet ditt residens/upplevde du stöd hemifrån?
Ja, alltid. Jag var nog en gladare och mer lättad mamma när jag hade en ateljé att gå till.

Utförde du det beskrivna syftet med ditt residens / projektet du ville utföra under de två månaderna? (Hade en månad räckt?)
-När jag sökte önskade jag att använda tiden till att träna mig i att arbeta mindre prestationsinriktat. Ha mer kul. Skissa snabbt på olika kompositioner. Och det är precis det som skett i.o.m att jag inte haft något konkret i åtanke eller arbetat mot en utställning. Ateljén blev mitt safe space. En månad är alldeles för lite. Två månader känns lagom.

”Under denna Mothers in Residence tid har jag reflekterat på hur mycket mitt moderskap

har påverkat mitt konstnärsskap”

”I boken Pappan och havet av Tove Jansson (1965) känner jag igen mig i muminmamman.

I boken flyttar muminfamiljen ut på en ö långt bort från mumindalen.

Ön är karg och det går inte att odla där. Muminmamman saknar sin trädgård och alla sina blommor. Hon valde att lämna sitt trygga liv i Mumindalen för pappans skull. Han längtade hela tiden till havet och nu är rollerna ombytta. Muminmamman börjar måla blommor på väggarna i huset. Hon avbildar tillslut hela sin trädgård som finns i Mumindalen.

Målandet av trädgården blir hennes eget projekt och tröst som inte är till för någon annan vilket är en ny sida hos Muminmamman som förut sett till alla andras behov i första hand. En dag när allt är extra hemskt på ön blir målningen verklig och hon lyckas gå in i trädgården.

Jag vill som Tove och Muminmamman öppna upp en kanal in till en annan plats. En plats det fysiskt inte går att befinna sig i. En plats där mina idéer och tankar nöts, stöts, luckras upp och blir till nya fragment som åter binds i icke existerande funktioner. Jag tycker att Tove beskriver en del av svårigheterna med att balansera moderskapet och att följa sina egna drömmar, som mamma är det ofta att man behöver sätta alla andra i första hand. Jag kan känna att om jag prioriterar konsten är jag en dålig mamma. En känsla jag tror att konstnärspapporna sällan känner. Samtidigt som jag brottas med dåligt samvete vill jag visa mina barn att det är möjligt att satsa på sina drömmar och våga tro på sig själv.”

Pernilla Eskilsson Gibca 2021 `Potatisparaden´med Elin Flognman

​